Ettglasjuice
26Jun/110

L.A. Noire [Spel PS3]

L.A. Noire presenterar en deckarhistoria från efterkrigstiden under de senare delarna av 40-talet. Cole Phelps är krigsveteranen som byter ett vapen mot ett annat när han börjar patrullera gatorna som polis efter att han återvänt till Los Angeles efter att ha slagits i Japan under andra världskriget. Vi som spelare får följa med Phelps från vanlig patrullerande polis upp i rang och på vägen utreda allt från enklare brott till seriemördare till stora konspirationer. Huvudfokus är äventyrande där letande efter ledtrådar och intervjuande av misstänkta och vittnen står på agendan tillsammans med actioninslag som biljakter och eldstrider.

  • Härlig ny tappning av den klassiska peka-klicka-genren.
  • Bra variation tack vare många olika spelmoment så som sökande efter ledtrådar, eldstrider, biljakter, intervjuer, skuggning av misstänkta samt annat pusslande.
  • Intervjusegmenten är väldigt intressanta och bjuder på en fräsch typ av spelande där det gäller att lista ut om den du frågar ut talar sanning eller inte.
  • Oerhört snygga ansiktsanimationer och perfekt läppsynk som skapar såväl realism som en bra grund för utfrågningarna.
  • Starkt skådespel som tack vare tekniken verkligen blir skådespel och inte "bara" röstskådespel.
  • Några handlingsförlopp är såväl välskrivna som spännande.
  • Framförallt ett intensivt och klaustrofobiskt möte knyter samman spänningen och detektivkänslan med actionmomentet fantastiskt bra.

  • Huvudhandlingen känns splittrad och som något av en eftertanke.
  • Vissa fall handlar mindre om att faktiskt lösa något och knyts ihop hastigt och lustigt så fort du når ett visst stadie i utredningen.
  • På grund av den imponerande tekniken för ansiktsavbildning sticker de brister i animationer och grafik ut mycket mer och känns mer malplacerade än i det annars hade gjort.
  • "Noire-känslan" infinner sig aldrig.

Upplevelsen med L.A. Noire är på lika många sätt unik som det är en flört till en tid då de bäst säljande spelen kunde heta Myst eller King's Quest. Innan man rusar till affären för att inhandla ett exemplar av deckarhistorian bör man vara medveten om att det här är ett spel med lågt tempo, snålt med action och som kräver ett visst tålamod för att uppskattas. För alla som inte helt har fastnat i ADHD-generationens "aldrig sitta still"-mentalitet kommer dock L.A. Noire som ett härligt avbrott och känns snarare uppfriskande än sävligt. När spelet lyser som starkast är det en spännande och engagerande historia som verkligen ställer krav på att tänka i banorna av en brottsutredare.

Speciella kriterier: Ges tillräckligt stor inblick i utredningen så att vi som åskådare har möjlighet att själva "lösa fallet"?

Ett fullt glas innebär att spelet är tillräckligt bra för att rekommenderas och dessutom uppfyller de speciella kriterier som ställts. I fallet L.A. Noire handlar det om ett väldigt slipat spel som bjuder på en unik upplevelse som verkligen tar tillvara på de mest intressanta delarna av en brottsutredning. På sina ställen känns det som att allting sker på autopilot och du bara är med på vägen. Men när L.A. Noire glänser är när man sitter och analyserar varenda ord som sägs från flera misstänkta för att sedan tillsammans med bevis och det som sagts peka ut den skyldige. Och då är man så delaktig i utredningen som man någonsin har varit i underhållningssammanhang.

Vad tycker du om L.A. Noire? Anpassade du dig till tempot och lät dig flyta med i en skön deckarhistoria eller saknade du mer intensiva och fartfyllda sekvenser? Var bristerna för påträngande för att du skulle uppskatta spelet eller väger de bättre delarna upp det?

Av Andreas Berg

Systemvetarstudent på dagen, podcastare i Farfararsparadoxen på natten.

Kommentarer (0) Trackbacks (0)

Ännu inga kommentarer


Leave a comment

(required)

Inga trackbacks ännu.