Ettglasjuice
3Mar/110

En fegis bekännelser, därför blir jag rädd

Inlägget publicerades ursprungligen den 5 januari 2010.

Jag är inte sen med att erkänna att jag kan bli ruskigt rädd av skräck. Såväl film, som böcker, som spel. Vid flera tillfällen har jag åter påpekat att jag fortfarande har smärre men kvar från när jag som yngre parvel spelade igenom det första Silent Hill alldeles själv. Ibland undrar jag om jag bara är ovanligt lättskrämd. Men sen kommer tillfällen, som när jag spelade igenom Fear, där jag inte förstår vad det är som folk tycker är så förbaskat läskigt.  Hur kommer det sig att vi påverkas så olika av skräckupplevelser, och har det verkligen bara med mod att göra?

Anledningen till att jag plitar på detta inlägg nu, och inte min mindre summering av 2009 som var tanken, är Andreas Romans roman Mörkrädd. Linnea beslutade sig för att hon skulle baka muffins, och i brist på smör och ägg rustade hon upp för kylan och begav sig iväg till macken för ett snabbt inköp. ”Jag vill gärna läsa klart boken”, svarar jag när hon undrar om jag vill med. Nu sitter jag här, två sidor kvar i boken, och jag vågar fan inte läsa klart. Inte för att det är för läskigt just nu, utan för hur läskigt det potentiellt kan bli när jag läst klart den. ”Jag väntar tills Linnea kommer hem”, tänker jag och startar upp skärmen för att skriva dessa ord.

Så, åter till frågan. Vad är det egentligen som gör att vissa blir så pass mycket mer påverkade av skräck än andra? Jag tror det har att göra med inlevelse. Och det är jag garanterat inte ensam om. Men i slutändan tror jag alltid att det handlar om hur mycket man låter sig själv skrämmas. Och jag tror inte att det är begränsat endast till skräck, utan alla känslor man kan få genom olika typer av underhållning. Vissa personer, och för dessa kanske även mer vid specifika tillfällen, blir mer uppslukade av upplevelsen. Ger ett större engagemang, och får en kraftigare feedback tillbaka. Det är troligtvis därför det fungerar så mycket bättre med släckta lampor, bra ljud/bild samt ensamhet. Allt detta gör det lättare för en person att engagera sig mer i spelet, filmen eller boken, och då påverkas mer.

Jag älskar att känna mig känslomässigt engagerad av olika underhållningsformer. Under stunder när jag läst Mörkrädd har mitt hjärta slagit dubbelt så fort och jag har nästan börjat svettas. Jag blir så engagerad. Jag låter mig själv bli så engagerad. Och därför tror jag också att jag blir mer skrämd av skräck, därför blir jag nog lite mer berörd av sorgsenhet och därför tror jag dessutom att jag får lite mer ut av mina spelupplevelser, filmkvällar och bokläsningar än kanske vissa andra. Eller så är jag bara en riktig fegis. Kanske lite av både och om jag ska vara ärlig.

Vad skrämmer dig? Blir du rädd av att titta på skräckfilm/serier, spela skräckspel eller läsa skräckböcker? Får något media dig att bita på naglarna lite hårdare? Dela med dig om dina rädslor i kommentarerna nedan!

Av Andreas Berg

Systemvetarstudent på dagen, podcastare i Farfararsparadoxen på natten.

Kommentarer (0) Trackbacks (0)

Ännu inga kommentarer


Leave a comment

(required)

Inga trackbacks ännu.